Isolerad
Har isolerat mig sen i söndags. Har gått till jobbet, men är mer eller mindre det enda jag har gjort.
Trodde att jag såg ljuset i tunneln, att jag var på väg upp igen. Började se framemot saker, skrattade ett ärligt skratt. Aptiten kom tillbaka.
Men icke..
Nedgången i depressionens värld är inte vacker.. Ingen stilla färd där man kan beundra och förfasas över utsikten. Det är som en hiss som har tappat sina fästen och rasar mot avgrunden. Färden märker man inget av, bara en plötslig krach.
Sen är man där, i skärselden.. Man slits itu gång på gång utan att egentligen gå sönder. Och det enda man känner är förtvivlan och smärta. Att det inte finns någon morgondag, kanske inte ens en kväll.
Man vill inte dö, men man orkar inte leva längre.
Jag tänker inte göra något dumt, oroa er inte. Vill bara ge en inblick i vad jag går igenom. Kanske ge lite förståelse.
Att förklara hur ont det gör att höra "ryck upp dig", "det är bara att härda", "ta dig samman", "skärp dig"..
Kan inte hjälpa att jag är sån här.. Ett psykfall..
Kräver inte förståelse, men är det för mycket begärt att förvänta mig lite medkänsla? Att inte bli avfärdad som en svår och jobbig grej?
Tack snälla Sanna för att du hörde av dig trots att jag mår katastrof. Guldvärt.
Trodde att jag såg ljuset i tunneln, att jag var på väg upp igen. Började se framemot saker, skrattade ett ärligt skratt. Aptiten kom tillbaka.
Men icke..
Nedgången i depressionens värld är inte vacker.. Ingen stilla färd där man kan beundra och förfasas över utsikten. Det är som en hiss som har tappat sina fästen och rasar mot avgrunden. Färden märker man inget av, bara en plötslig krach.
Sen är man där, i skärselden.. Man slits itu gång på gång utan att egentligen gå sönder. Och det enda man känner är förtvivlan och smärta. Att det inte finns någon morgondag, kanske inte ens en kväll.
Man vill inte dö, men man orkar inte leva längre.
Jag tänker inte göra något dumt, oroa er inte. Vill bara ge en inblick i vad jag går igenom. Kanske ge lite förståelse.
Att förklara hur ont det gör att höra "ryck upp dig", "det är bara att härda", "ta dig samman", "skärp dig"..
Kan inte hjälpa att jag är sån här.. Ett psykfall..
Kräver inte förståelse, men är det för mycket begärt att förvänta mig lite medkänsla? Att inte bli avfärdad som en svår och jobbig grej?
Tack snälla Sanna för att du hörde av dig trots att jag mår katastrof. Guldvärt.
0 Kommentarer till "Isolerad"
