One can only hope..

 

Dött på bloggen..

Ja det händer ju inte så mycket här nuförtiden..
 
Min vardag kretsar ju mest runt Freja och det är väl det som får mig att tveka till bloggandet. 
 
Funderar mycket kring det här med integritet. Visst, jag lägger ut bilder på henne på instagram, men det är inga långa berättelser kring henne. 
Jag vet inte, vill väl bara inte att hon ska komma år framöver och vara upprörd över att jag har lämnat ut henne på ett sätt som hon inte tycker är okej.
 
Har så mycket fina bilder på henne som jag hade velat dela med mig av, men vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. 
 
Nästa vecka blir hon 11 månader (!). Vi är ruggigt nära året nu. Får ganska mycket panik över den tanken. 
 
 

På lördag..

..blir min älskade skrutta 7 månader. 7 jäkla månader. Försöker att hänga med och njuta av det mirakel som hon är. 
 
Här hemma ser det ut som att en atombomb briserat i vanlig ordning, men vi har gjort roligare saker än att städa. 
Vi har umgåtts med nära och kära, gått läjesgauet, jag har jobbat lite, plockat bär.. Städning kan vänta. 
Fast nu är det faktiskt dags, haha. Får ta tag i det där nån dag. 
 
Idag drog mammabebis träningen igång igen. Var skönt och peppande att se att kroppen stärkts efter graviditeten. 
Men behöver nog konsultera lite med en läkare eller sjukgymnast. Har fått väldigt ont i kroppen. Typ foglossning ont. Plus en fot som inte riktigt är med på noterna.
 
Tiden går så fort så jag har lite panik. Har bestämt sen länge att jag ska jobba oktober-november och det har känts jättebra. Men oktober närmar ju sig med stormsteg och jag börjar få väldigt ångest. Ska jag vara ifrån min skatt?
Nu börjar jag få den separationsångest och känslostormar som de flesta mammor har i början. Kanske har det tagit den här tiden att landa i mammarollen?
 
Har skickat in ansökan om förskoleplats också. Usch.. Inget ont om förskola, har själv jobbat där. Men ska jag lämna ifrån mig henne så mycket för att göra vad, jobba? Tänk att få vara ekonomiskt oberoende och bara jobba det som en känner för och därmed slippa lämna henne.
 
Kanske är ångesten stor för att jag inte vet vart jag ska jobba? Mycket hänger i luften. I höst verkar det bli bemanningen men sen..? Jag har ju en tjänst på grytvägen och det är inget fel på stället, men det kommer inte att funka med de tiderna för vår del. Eller jo, men det innebär väldigt långa dagar på förskolan för Freja och det går jag inte med på.
Chiefen ska lägga in ett gott ord för mig hos en annan chef, så vi får se vad som händer. 
 
Hursomhelst går tiden alldeles för fort..
 
 
 
 
 
 

Panik...

Kollade just orange county hemmafruarna  (yes guilty pleassure) och fick sån panik.
En av dem, vicky, fick reda på att hennes mamma gått bort hastigt och man fick se hur världen fullkomligen räknade för henne.
Och jag grät. Riktigt fulgrät. Tänk den dagen när min mamma dör, vad i hela friden ska jag ta mig till då? Vem och vad är jag utan mamma? Bara att skriva det får man att gråta igen.
 
Ni som förlorat en förälder, hur sjutton går man vidare? 
 
Hoppas jag slipper ta reda på det på många många år.
 
 

Bromsa!!

Det går för fort nu..
 
Det sista målet för dagen är utbytt mot gröt, bvc föreslår att vi ska börja introducera lunch. Att börja med lite mat. Okej...
Sen kan vi börja låta henne åka i sittdelen till vagnen för hon är såpass stor nu. 
 
Okej.. Hold up va.. Hon var ju nyss en liten fjärt som vi var tvungna att väcka vid varje måltid. En liten fågel i min famn.
 
Försöker att ta in allt som händer och njuta av henne. Det går så fort..
 
 
 
 

Stay or go...?

Ja hur jag ska göra med bloggen vet jag ännu inte. Är ju inte så aktiv, hahaha.
 
Freja har hunnit bli 5 månader. Helt galet..
 
 
 

Stiltje..

Ja i denna bloggen händer det inte mycket. Har lite andra prioriteringar these days. 
 
Idag börjar krille jobba riktigt. Mjukstartade med en natt förra veckan. Känner spontant att nattveckorna är de som kommer bli tuffast för min del. Hittills har vi hjälpts åt nattetid. I ärlighetens namn har krille dragit ett tyngre lass så att jag har fått sova. Så har han sovit dagtid. Ingen jätte sexig lösning men det innebär att båda får sova sammanhängande timmar. Men varannan vecka får jag hitta någon annan lösning eftersom han måste sova dagtid då.
 
Så hur har allt gått då? Ja hur har det gått.. Känner att det får bli ett eget inlägg längre fram. Får samla tankarna innan jag skriver. 
 
Man kan ju lugnt konstatera att en babyboom pågår. 2 par som står oss nära har redan fått och fler kompisar till Freja är på g. Himla trevligt. :)
 
Nu ska jag dricka mitt äckliga amningste och se på lite game of thrones. Snart dags för pruttan att äta igen.
Ja vi kallar henne pruttan och det är helt enkelt pga att hon pruttar mycket. Och högt. Jag som har världens fishumor knäcker mig dagligen. :)

I en sal på lasarettet..

..där finner ni mig. Observation pga misstänkt havandeskapsförgiftning. Lika spännande som det låter. 
Är mycket tacksam för att jag har HBO i telefonen så jag kan kolla på serier. 
Men helt ärligt så går det ingen nöd på mig. Så vi får väl se hur det utvecklar sig. 

Tick tack..

Tiden sniglar sig fram. Tänk dig känslan inför julafton när du var liten. Aldrig blev det jul!
Lite så känns det nu.
 
Visst längtar jag efter vad som komma skall! Vi har längtat och väntat i 2 1/2 år. Men det här med att vara gravid.. Inte riktigt min grej. 
Kan väl kanske bero på att jag inte har mått så bra och allt kaos som varit runt omkring. Har liksom inte fått njuta av det. 
Nu är det mest smärtsamt. Rygg, revben, händer, handleder, mage.. För att inte tala om tröttheten. 
Att sova går inge vidare alls. Så just nu kör jag på att jag sover när jag är trött så får det bli som det blir med dygnsrytmen. 
 
Oj vad positiv jag låter. ;)
 
På nyårsafton, och vår första bröllopsdag, var vi i stråvalla hos familjen Lyckberg. Kändes som att vi knöt ihop säcken där då de var vittnen på bröllopet. 
En lugn och skön kväll med god mat och dryck. 
Blev inte så sent för min del efter tolvslaget då jag var helt slut. Så jag och Svea the hund gick och la oss och somnade himla gott ihop. :)
 
Nu går jag mest hemma och skrotar och väntar. Försöker att göra en vettig grej varje dag. Idag blev det att frosta av frysen. 
Ett tips jag fick av barnmorskan. Att göra en vettig sak och vila resten. Är lagom så. 

Ett av årets bästa beslut...

...Var att inta soffan idag och strunta i alla borde och måste. Bara ha en lugn dag bara vi två.
Ett beslut som katterna tycks älska då de har sovit intill oss i soffan hela dagen. 
 
Hoppas julen varit vad ni önskat.

Värk i själen

Vissa dagar ligger den bara där under ytan och pyr. Min eviga följeslagare. Den där förbannade sorgen. 
Så händer det något, i regel bara en skit grej, och den slår ut i full blom.
 
Känslan då.. Ja vad ska jag likna det vid? Det närmsta jag kommer på är besked om att någon när och kär inte längre finns. Den nakna sorgen som gör så förbannat ont.
Mitt i all sorg kommer hjärnspökena som hör depressioner till. Känslan av att vara komplett värdelös. Att ingen skulle sakna en.
 
Detta kan komma som en blixt från klar himmel också. 
 
Det kan gå över efter 5 min, men det kan lika gärna ta 6 månader kanske mer. Det vet man aldrig. 
Kanske inte är så konstigt att depressioner numera räknas som en dödlig sjukdom. 
Det enda man kan göra är att hålla i sig och hoppas på det bästa. 

Reunion..

Igår vart det reunion med Berget kollegor. Var ute och åt på Invito. Åt himmelskt god pasta. =)
 
Var SÅ roligt att träffa alla igen och bara prata och ha roligt. Men samtidigt kändes det hela så jäkla sorgligt..
 
När man slutar normalt sett så har man ju tagit beslutet själv och sagt upp sig. Sen meddelar man kollegor och sätter ett sista datum. Vi hade som tradition att man tackade av vederbörande. Vi gick ut och åt eller sågs hemma hos någon och åt där, gav en liten present till kollegan och hade en förbaskat trevlig kväll.
 
Nu blev det liksom bara, poff..
 
Jag kom till jobbet en fredag och fick då reda på av chefen att från och med nästa vecka går du bredvid på grytvägen. 2 pass kvar bara sådär..
 
Inser hur detta låter.. Sitter inte och fiskar efter en kväll till "min ära" och presenter.. Men känner mig helt ärligt lite lurad.
Tanken på att byta jobb hann knappt landa innan jag rycktes upp från berget och placerades på grytvägen.
Tack och hej leverpastej liksom. Ingen trevlig kväll med gänget för att markera att min tid på berget är slut.. Bara poff..
 
I och med att bytet inte var frivilligt och att det gick så jäkla fort, så måste jag på nåt vis förtränga berget för att kunna ta in mitt nya jobb och kommma in i gänget där.
 
Att förtränga saker är inte bra, det vet vi allihopa.. Så i fredags blev det en stor meltdown här hemma.. Allt som hänt det sista, ledan på att ha ont, annat smått och gott bara bubblade upp och jag storgrät i typ 2 timmar.
 
Så att träffa alla igår var bitterljuvt.. Kändes som att jag inte hörde hemma i gänget längre.. Och på sätt och vis gör jag ju inte det heller..
 
 

Vissa dagar..

...Vill man bara ställa in. Säga nej tack och skippa den.
 
Idag är en sån dag. 
Vaknade med sorg i bröstet och gråten i halsen. Att ta mig ur sängen kändes som att bestiga mount everest. 
Halv ett tog jag mig upp. Väl uppe förstod jag inte varför i helvete jag var uppe. Vem glädjer det?
Lyckades få i mig 2 mackor och hamnade sedan i soffan. Här ligger jag nu och väntar bara på att dagen ska ta slut.
 
Kanske är det pga allt som hänt det sista? Kanske pga att jag är trött på att ha ont? Kanske pga oro för framtiden. Kanske en blandning av alltihop? 
Hursomhaver kommer dagen med all säkerhet fortsätta snigla sig fram.
Hoppas på en bättre dag imorgon..

Rensa...!

Håller på att rensa bland fb och instagram kontakter.. Är så jäkla trött på all negativ energi, tjockhat och rasism som ständigt fyller på mina flöden.. Känns jäkligt gott. Ska gå en rond till och rensa lite till för att sen vara skoningslös. Orkar inte se videos där barn och djur misshandlas, "roliga" skämt om invandrare och överviktiga.. Spyr på det..
 
Antar att den senaste tidens händelser får mig att se annorlunda på saker och ting.. No time for bullshit liksom..
 
Förövrigt kan Katrin Zytomierska ta och dra nåt gammalt över sig.. 
 
 
Idag var jag på sista mötet med Berget.. Kändes så konstigt.. Gick först bredvid på grytvägen.. Så åkte från mitt jobb till mitt... Jobb? För det är det ju inte längre..
Blev lite vi och dem känsla.. Vi som måste gå och dem som får stanna..
Var så jäkla sorgligt att gå därifrån.. Det var det liksom.. På riktigt.. Har inget mer där och göra nu förutom att lämna tillbaka nycklarna.
 
 
Måste bara rikta ett enormt stort tack till krille och mina föräldrar som ställer upp och skjutsar mig nu när jag måste ta mig ända till trönninge. Bussarna klaffar inte rktigt om man säger så.
 
Och ett fantastiskt stort tack till alla jag jobbat med på Berget.. Har haft så jäkla roligt ihop med er. Det har stundtals varit tungrott, men vi har tagit oss igenom det. För vi är en grym grupp! <3

That's all folks...

Det var det.. Igår var sista passet på Berget.. Var så jäkla surrealistiskt att packa ihop sina saker och lämna sin arbetsplats sen 8 år. Speciellt när det inte var ett val jag själv gjort.
 
För att ta det från början..
30 augusti förlorade vi en fantastisk människa. Kvinnan jag hade förmånen att vara assistent åt. Som jag fick äran att lära känna.
I en perfekt värld hade jag och mina kollegor hjälpt varandra igenom sorgen och så småningom hittat en vardag igen på jobbet.
Nu är inte världen perfekt. Inte när pengar styr.
Nedskärningar var tvungna att göras. Mitt i allt det onda, i chocken och sorgen. Folk var tvungna att flytta på sig. När vi behöver varandra som mest. Jag är en av dem.
Det har varit många turer fram och tillbaka.. Men det hela slutar med att jag flyttas till Grytvägen i trönninge.
 
1 oktober tillträder jag tjänsten. Så fram tills dess ska jag skolas in fick jag reda på i fredags. Så hade bara två pass kvar hux flux. Och poff var dem gjorda och inskolning väntar. Känns helt jävla absurt..
 
Är så otroligt tacksam för att Disa också var på plats igår så att jag inte var ensam. Var så jäkla tungt att gå runt till alla kunder och berätta att jag skulle sluta. För att inte tala om hur kämpigt det vara att packa mina saker. Att städa bort mig själv..
 
Lyckades att hålla mig tills jag kom ut till bilen, men väl där grät jag som ett barn. Av sorg, frustration och ilska..
Hur blev det så här? Vart tog du vägen? Du var en sån som bara skulle finnas. Vart är du nu?
 
Din begravning var bland det värsta jag varit med om. Otroligt fin och personlig. Men samtidigt så oerhört smärtsam.
När klockorna började ringa för att symbolisera att cermonin skulle starta fick jag panik. Det är alltså på riktigt? Det är inget dåligt skämt? Det är sista gången jag är i samma rum som dig? Klockorna symboliserade starten på vårt sista farväl till dig och jag var inte redo..
 
Älskade du.. Om du bara visste hur mycket jag saknar dig. Hur tomt det är utan dig. Jag har så mycket jag vill berätta för dig och du är borta.
 
Jag hoppas innerligt att vi ses igen.. <3
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!