Skevt? Alla gånger..!
Då var det dags.. Är sjukskriven till och med onsdag sen är det tänkt att jag ska jobba.. Känns nervöst..
Jag borde vara glad för att det går framåt.. Men det känns lite sorgligt.. På sätt och vis kan jag sakna det allra mörkaste.. Det var på vägen upp från det som jag hittade delar av mig själv som jag inte visste fanns..
Är rädd också.. Det nu är jag förväntas fungera.. Att jobba på och bryta min isolering.. Komma fram ur mina gömmor och hojta "Här är jag!"
Är inte mig själv ännu.. Eller det är kanske just det jag är?? Kanske är jag en sorgsen och smått tillbakadragen person egentligen? Eller är jag den glada som alltid har ett skämt på lager?? Vart slutar och sjukdomen och vart tar jag vid? Vem är jag??
Det jag vet är att jag har drömmar som jag inte visste om att jag hade.. Förhoppningar som ber om att få bli infriade.. Att jag mitt i allt kaos ändå är ganska lycklig..
All kärlek till er som har hört av er och funnits.. Ingen nämnd ingen klämd, men Linda kan ju känna sig träffad.. :) Tänk att chatten på wordfued kan vara så bra..
Jag borde vara glad för att det går framåt.. Men det känns lite sorgligt.. På sätt och vis kan jag sakna det allra mörkaste.. Det var på vägen upp från det som jag hittade delar av mig själv som jag inte visste fanns..
Är rädd också.. Det nu är jag förväntas fungera.. Att jobba på och bryta min isolering.. Komma fram ur mina gömmor och hojta "Här är jag!"
Är inte mig själv ännu.. Eller det är kanske just det jag är?? Kanske är jag en sorgsen och smått tillbakadragen person egentligen? Eller är jag den glada som alltid har ett skämt på lager?? Vart slutar och sjukdomen och vart tar jag vid? Vem är jag??
Det jag vet är att jag har drömmar som jag inte visste om att jag hade.. Förhoppningar som ber om att få bli infriade.. Att jag mitt i allt kaos ändå är ganska lycklig..
All kärlek till er som har hört av er och funnits.. Ingen nämnd ingen klämd, men Linda kan ju känna sig träffad.. :) Tänk att chatten på wordfued kan vara så bra..
Vissa möten lämnar man med sorg i hjärtat..
Så var mötet avklarat..
Hur det gick?? Well.. Jag måste faktiskt säga att jag kände mig lite överkörd.. Att jag var tvungen att försvara mitt mående med näbbar och klor för att de skulle tro på mig..
Men det som blev sagt är att jag ska börja jobba 25%.. Men förmodligen inte på Berget.. Ska troligtvis byta till en arbetsplats som är lugnare tills jag har kommit på fötter igen..
Där var det tur att Pernilla (chefens vik) var med då hon är enhetschef i BME och har koll på vart det behövs folk och har trådar att dra i..
Jag vill börja jobba igen så det känns bra.. Vill komma igång.. Men samtidigt så känns det så jävla sorgligt.. För det sista ordet är inte sagt.. Jag kanske inte kan gå tillbaka till Berget..
Även om jag blir mer stabil, är det värt det? Är det värt att köra mig själv i botten en gång till?
Jag ger för mycket av mig själv och jag har ingenting kvar att ge..
Well...?
Imorgon är det dags för möte.. Jag, en läkare, min samtalskontakt, en från försäkringskassan och en vikarie för min chef..
Min framtid ska diskuteras.. Är det lämpligt att jag börjar jobba och i så fall hur mycket? Om inte, kan jag arbetsträna? Bör jag byta arbetsplats?
Är faktiskt nervös.. Hade velat ha med någon att hålla i handen.. Löjligt jag vet..
Så hur känns det nu då?
Helt ärligt så vet jag inte.. Det är från dag till dag. Ibland från minut till minut..
Idag har varit en bra dag.. Har fått städat, diskat, bytt gardiner mm.. Har faktiskt även skämt bort mig själv med spa och lite vin..
Dricker i princip ingenting these days.. 3 tillfällen på 2 månader..
Vissa dagar, som idag, känns som att det finns ett slut på eländet.. Att det är lättare att andas.. Att ljuset skymtar i horisonten..
Men andra dagar, som igår, vill jag inte vara med mer.. Har ingen ork till att kämpa..
Så kan väl knappast påstå att jag är stabil ännu..
Krille.. Jag tror inte du förstår hur viktig du är för mig.. Hur mycket du har hjälpt mig.. Du är min hjälte..
Du bad en gång om ursäkt för att du inte säger så mycket, men du gör det som jag behöver.. Du finns.. Du ryggar inte tillbaka när du ser vad jag gör mot mig själv och när ångesten river.. Du håller om mig.. Du kräver inte att jag ska prata.. Du finns..
Inte så dumt ändå kanske??
Har återigen varit på vpm..
Jag har varit i kontakt med psykvården i 10 år nu och har aldrig riktigt fattat grejen med att ha en samtalskontakt som man går till..
Förrän nu..
Med hjälp av henne har jag nu (som jag har nämnt innan) börjat att se vad problemen egentligen är.. Vad jag behöver och måste jobba med..
Har för första gången kunnat ta ett steg åt sidan och betrakta mig själv som en utomstående.. Sett vad ni ser.. Och jag förstår att ni inte förstår mig..
Ett stort leende och ett smittande skratt kan dölja avgrunden som jag står vid..
Och det gör mig så jävla ledsen.. Varför har jag ett sånt enormt behov av att dölja hur jag mår? Varför kan jag inte släppa in folk och låta dem hjälpa mig?
Mycket beror på att jag är rädd.. Sist jag släppte någon nära drog jag med personen i fallet.. Och delvis för jag helt enkelt inte vill att ni ska veta hur mörkt mitt sinne är och hur hemska tankar jag har när jag mår som jag gör nu.. Jag vill helt enkelt bli sedd som mig och inte min sjukdom..
Det mest skrattretande i det hela att jag har försökt att närma mig vissa, att börja berätta.. Men då hette det att jag skyller allt på min sjukdom.. (jomen hej och hå)
Så vad gör jag nu? Här står jag med nya insikter om mig själv, jag har de verktygen jag behöver.. En med tystnadsplikt, en underbar bättre hälft, en alldeles underbar mika och en familj som bara väntar på att jag ska släppa in dem..
Det första och största steget är taget. Jag har börjat att rannsaka mig själv och se saker för vad de verkligen är..
Vissa insikter svider, rejält.. Men jag är inte övermänsklig.. Det är inte ett nederlag att erkänna att man inte orkar allt som man har låtsats orka.. Jag är bara människa..
Nu ska jag bara komma på ett sätt att fortsätta..
Parantes...
Tycker förövrigt att det är super att försäkringskassan sköter sitt jobb..
Besviken...
Gårdagen var tung.. Riktigt tung..
Igår skulle jag varit på Ladies night, sovit på hotell, ätit massa gott.. På arbetstid! (som assistent)
Men det gick det ju åt helvete med i och med att jag är sjukskriven.. Och i och med att jag räknade iskallt med att jobba så har jag ju givetvis inte köpt någon biljett.. Vilket mina andra tjejkompisar har och även bokat hotellrum..
Det sorgliga är att det är mig själv jag är besviken på.. Den som jag är arg på.. Är inte bitter överlag, som jag tycker att jag har rätt att vara, jag är arg på mig själv.. För att jag inte kunde hålla mig frisk.. För att jag är så jävla hopplös..
Jag dömer mig själv väldigt hårt.. Jag vet att det inte är mitt fel.. Har inte valt att ha denna sjukdomen.. Men likförbannat dömer jag och straffar mig själv för det.. Har bett om ursäkt för vem jag är mycket det sista.. Bett om förlåtelse för att jag är så konstig och jobbig.. För att jag finns..
Ska på samtal på VPM imorgon, känns sådär.. Inläggning har varit på tal vid varje samtal sen jag sökte hjälp denna vändan..
Kan inte sätta fingret på det...
Även om jag vet hur jag och min sjukdom fungerar så blir jag inte riktigt klok på det alla gånger.. Hur det kan gå från att kännas nattsvart och hopplöst, till att livet är en fest, till komplett tomhet..
Det enda jag vet är att det suger ur mig all min energi..
I think I'm paranoid...
Något som går hand i hand lite med det depressiva är paranoia..
Även om det är betydligt mindre nu än innan så har jag dagar då det är olidligt..
Jag vet att det jag känner är absurt och att det inte någon sanning i det.. Men det går liksom inte in.. För det känns så verkligt.. Går liksom och väntar på att få det bekräftat..
Less is more??
Gör framsteg.. Känner igen.. Är inte bedövad och tom..
Har inte känt lycka på så länge.. Ren och skär lycka utan stråkar av ångest och melankoli.. Kan inte minnas när det var sist, men jag vet att det är mer än ett halvår sedan.. Förmodligen ca ett år sen..
Då hade jag en rejäl svacka som jag inte riktigt hämtade mig ifrån innan det var dags för nästa..
Jag tog mig igenom dem utan hjälp från vpm.. Men med facit i hand, hade det behövt att bli så här illa om jag hade svalt stoltheten och bett om hjälp redan då??
Men det går för fort.. Har gått från att vara tom till att känna massor bara sådär.. Det är för mycket på en gång.. Jag kan inte hantera det.. Så lyckokänslorna som borde kännas som balsam för själen ger mig ångest..
Har inte känt lycka på så länge.. Ren och skär lycka utan stråkar av ångest och melankoli.. Kan inte minnas när det var sist, men jag vet att det är mer än ett halvår sedan.. Förmodligen ca ett år sen..
Då hade jag en rejäl svacka som jag inte riktigt hämtade mig ifrån innan det var dags för nästa..
Jag tog mig igenom dem utan hjälp från vpm.. Men med facit i hand, hade det behövt att bli så här illa om jag hade svalt stoltheten och bett om hjälp redan då??
Ett stråk av tacksamhet..
Här sitter jag.. Med håret på ända och fortfarande klädd i morgonrock.. Funderar över vad som hänt den senaste tiden.. Vart tiden har försvunnit och vad jag har gjort med den..
Många dagar har tillbringats i morgonrocken.. Dagar då jag bara har legat och stirrat in i väggen.. Dagar som kan tyckas har varit rent slöseri..
Men jag ser det faktiskt inte så.. Inte längre.. Jag känner mig inte dum för att jag har låtit så läng tid gå utan att göra något.. Jag har behövt detta.. Jag behöver det.. Att ha dagar som inte innebär några måsten.. Att isolera mig själv.. Att enbart umgås med folk för att jag vill och inte för att jag borde..
Jag har påbörjat en ny resa.. En resa där jag hoppas hitta mig själv igen.. Det är ingen lustfylld resa.. Den är fylld med tårar och ångest.. Hur kan jag ha misshandlat mig själv så?? För det är jag själv och ingen annan som bär det största ansvaret..
Jag har varit en usel vän det sista.. Det är jag pinsamt medveten om.. Men jag tänker faktiskt inte be om ursäkt för det.. Jag behöver tid för mig själv för att kunna läka.. Jag söker upp er när jag orkar..
Vill ni inte vänta och tycker att jag är egocentrisk, ja då är det så..
Har börjat se saker som finns i mitt liv som jag inte kunnat se innan.. Att jag har saker att vara lycklig och tacksam för..
Vågar inte omfamna det ännu.. Är fortfarande för känslosamt.. Men jag ser det.. Jag ser äntligen det!
