Fröken Svår

Jag har varit i kontakt med psykvården i 10 år nu och har aldrig riktigt fattat grejen med att ha en samtalskontakt som man går till..

Förrän nu..

Med hjälp av henne har jag nu (som jag har nämnt innan) börjat att se vad problemen egentligen är.. Vad jag behöver och måste jobba med..

Har för första gången kunnat ta ett steg åt sidan och betrakta mig själv som en utomstående.. Sett vad ni ser.. Och jag förstår att ni inte förstår mig..

Ett stort leende och ett smittande skratt kan dölja avgrunden som jag står vid..

Och det gör mig så jävla ledsen.. Varför har jag ett sånt enormt behov av att dölja hur jag mår? Varför kan jag inte släppa in folk och låta dem hjälpa mig?

Mycket beror på att jag är rädd.. Sist jag släppte någon nära drog jag med personen i fallet.. Och delvis för jag helt enkelt inte vill att ni ska veta hur mörkt mitt sinne är och hur hemska tankar jag har när jag mår som jag gör nu.. Jag vill helt enkelt bli sedd som mig och inte min sjukdom..

Det mest skrattretande i det hela att jag har försökt att närma mig vissa, att börja berätta.. Men då hette det att jag skyller allt på min sjukdom.. (jomen hej och hå)

Så vad gör jag nu? Här står jag med nya insikter om mig själv, jag har de verktygen jag behöver.. En med tystnadsplikt, en underbar bättre hälft, en alldeles underbar mika och en familj som bara väntar på att jag ska släppa in dem..

Det första och största steget är taget. Jag har börjat att rannsaka mig själv och se saker för vad de verkligen är..

Vissa insikter svider, rejält.. Men jag är inte övermänsklig.. Det är inte ett nederlag att erkänna att man inte orkar allt som man har låtsats orka.. Jag är bara människa..

Nu ska jag bara komma på ett sätt att fortsätta..