En stilla stepp på törnen..
Livet är ingen dans på rosor
Snarare en stilla stepp på törnen
Hjärtat gnyr och gråter.. Det värker.. Är stundtals förtvivlat..
Mitt stackars hjärta.. Det har fått genomlida fler sorger än de flesta gör på en livstid.. Men det är så det blir när man bär känslorna på utsidan och hjärtat i händerna.. Det som tycks vara en bagatell för dig kan vara något förkrossande för mig..
Det har varit tunga dagar.. Men tack vare dig, underbara Ulle, har det fungerat.. En minut i sänder, djupa andetag.. Tack käraste du för att du har lyssnat på och stått ut med mitt gnäll i veckan.. <3
Här står livet i farstun, så nära inpå
Men det är nåt som gnaver ändå
Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort
Som en fågel i bur
En obehaglig distans
En konstig känsla någonstans
Det känns tomt, eller hur
Känslan..
Hela dan får, hon arbeta, hon får jobba, hon får streta.
Putsa, diska, tvätta, damma.
Varje dag är det detsamma
Här hon putsar, där hon sopar.
Så snart dom inte ropar.
Det är ju hon som knogar tills hon blir alldeles virrig,
darrig, stirrig.
Raska på nu, dumma flicka!
All work and no play makes Maria a dull girl..
Extra semester eller sjukdagar??
Till att börja med vill jag klargöra att jag inte klagar på solen och värmen.. Absolut inte!
Men då jag har ganska ont av värmen så hade det ju varit gott att få extra semester de dagarna det är som varmast eller rent av få ta en sjukdag..
Ni förstår, där jag jobbar är ventilationen icke existerande.. Och då byggnaden är byggd som den är, är det nästan omöjligt att vädra.. Så det blir som att jobba i en bastu..
Jag älskar värmen på mina vilkor.. Om det finns möjlighet att gå runt bar, rent av näck, tillgång till skugga, svalkande bad, vindar som fläktar skönt.. Då.. Då fullkomligt älskar jag den..
Förövrigt har det tagits ett enormt kliv bakåt.. Trodde det där var över.. Men ja.. Bara att köra på så länge gud vill och skiten håller.. Ska det behöva ta 1 ½ år innan det klickar denna gången med?
Your bedtimestories are scary everyone..
Det sista har jag drömt så mycket mardrömmar.. Minns i regel inte vad jag drömt, men de sista veckornas drömmar minns jag, i detalj.. Och det är inga roliga drömmar.. Samma innehåll, men med olika karaktärer..
Summan av kardemumman, de handlar om att jag inte duger, svek, otro.. Vaknar med tårar i ögonen. Ligger och känner efter, var det en dröm?
Here we go again
Berget stod kvar och var precis som jag lämnade det.
Vaknade vid fem i morse av att magen värkte. Känner bara, inte nu igen!
Gör lika ont som när jag åkte in till akuten de drog igång en, om en liten, utredning.
Orkar inte med det igen. Massa hummande, stickande, klämmande mm mm. Och känslan av att vara hypokondriker. Jag har ont! Och nej, jag är inte förstoppad bara för jag inte kan skita på beställning.
Vad krävs för att någon ska tro på en så att de går till botten med det? Det kan vara så enkelt att jag har kronisk magkatarr, nån som tänkt på det?
Visst är det hemskt när man sitter på jobbet och hamnar i en rejäl trött svacka? Har en nu då det har stannat upp lite. Snart dags att göra ett ryck innan lunchen.
Övrigt är jag bitter över att det, som alltid, är fint väder när jag jobbar helg. Solen kan avgå!
No friend of mine..
Såg just en kommentar på film som fick mig att haja till.. "In your age you´re becoming the man you´re going to be for the rest of your life.."
Att jag inte är min bästis är vi väl alla väldigt medvetna om vid det här laget.. Men med tanke på hur mobbad jag var från lekis till nian, att jag ständigt fick stå på mig, även i gymnasiet, för att jag inte passade in. För att jag inte passade in i mallen.. Stöptes jag då i en form där jag är dömd att tycka illa om mig själv?
Jag passar fortfarande inte in.. Är ständigt den där avvikande varelsen.. Och jag är så urbota trött på att förminska mig själv för att pressa mig in i den där jävla mallen (vilket jag alltid misslyckas med) och på att kämpa med näbbar och klor för att hävda min rätt att vara som jag är..
Jag är twenty-something going thirty och jag känner mig som ett pussel där inte en enda bit passar.
Men i lördags stod jag upp för mig själv. Bad käre herr Direktören Coffe om smakråd på klädsel då vi skulle göra staden. Och när jag stod och speglade mig och tänkte det vanliga, kan jag ha på mig detta, kände jag bara nä.. Jag är snart 30.. Jag har fan på mig vad jag vill, punkt! Kändes ganska befriande..
Övrigt.. Imorgon är det min sista semesterdag.. Känns ganska pissigt.. Då jag inte har mått så bra känns det som att jag inte har haft någon semester. Men i verklig tid har cirkus 4 veckor passerat.. Jomensåatte..
Det kommer även bli sjukgymnastik.. Undersökte mitt knä hos en sjukgymnat idag.. Menisken är ledsen, korsbändet uttänjt och mina leder är allmänt överrörliga.. Så har fått rörelser jag ska göra hemma till att börja med.. Har testat men det kändes inte bra.. Gjorde väldigt ont.. Men kämpar på så får vi se hur länge det håller.. ska tillbaka om tå veckor igen..
En svår och jobbig grej..
Att känna sig som en svår och jobbig grej, femte hjulet, känslan av att inte duga... Det äter upp mig inifrån..
Det som kunde bli så roligt fick ett tråkigt slut..
Har vad som kallas semester, men helt ärligt har det inte känts som en. Dryga veckan kvar och jag är lika slutkörd som jag var när jag gick på semester. Kroppsligt och själsligt. Hur jag än beter mig så jag kan inte finna ett uns av energi.
Gråten sitter ständigt i halsen.
Saker som jag borde se framemot ger mig grov ångest.
