Fröken Svår

Varför pratas det inte mer om självhat? Varför lyser man inte upp de dunkla vråarna? 

För inte kan jag vara ensam om detta?

 

Jag kämpar varje dag med att försöka se positiva saker med mig själv. Att hitta något som faktiskt är bra. Ibland lyckas jag. Ofta klappar jag ihop och gråter över hur fel jag är.

 

Nej jag är inte ute efter bekräftelse och komplimanger. Genom att sätta ord på det försöker jag göra upp med mina demoner. Hang ´em high..

 

Är så avundsjuk på folk med en bra självkänsla. Som åtminstone merparten av tiden tycker om sig själv.

 

Har kommit igång ordentligt med träningen. Men det är en dans med svåra steg. Måste vara försiktig så det inte går till överdrift.

Som igår.. Var på intensivspinning och gymmade i 40 min, det är väl en klart godkänd insats? Nähä, då skulle jag minsann cykla till och från jobbet med. Plus att ta trapporna hela tiden, något som jag normalt sett inte gör. Mina lår är döda idag. Inte träningsvärk, men de är totalt stumma.

"Går väl ingen nöd på tjockisen.." Nä det gör det kanske inte, så länge som det håller sig till ett isolerat tillfälle. Jag minns högstadiet.. Minns en ständigt knorrande mage som ekade tomt. Minns skuldkänslor över den lilla mat som slank ner..

 

Varje dag är ett slagfält.. Men tar en dag i sänder.. Det kommer ta tid.. Men ska ta mitt ledsna fjortonåriga jag i handen och se framåt och jobba för att kunna se mig själv i spegeln utan att känna äckel..

Länge har jag försökt att sätta ord på en del av det mörka som gror inom mig utan att lyckas.. Så kommer Molly Sandén och nailar det spot on.. Precis så är det..

 

Stundtals kan jag lura mig själv, trycka undan.. Men sanningen är att min självkänsla är icke existerande. Jag har inte speciellt höga tankar om mig själv. Jag dömer mig själv väldigt hårt. Är inte snäll när jag granskar mig själv.

 

Gammal som jag är borde jag väl ha kommit över det där, men mobbing sätter sina spår. Får man höra i många år att man är ful, fet och värdelös så blir det ens sanning. Till den grad att komplimanger gör mer ont än en förolämpning. För förolämpningen är bara en bekräftelse på det man redan visste.

 

Att älska och tillåta sig själv att bli älskad blir ett enormt problem. För ingen kan väl älska det här? Ni ser väl? Så varför ska jag bry mig om att älska? Förr eller senare kommer personen upptäcka hur fel jag är. Så varför släppa in någon?

Armlängs avstånd och titta inte för noga tack.

 

Nån dag ska jag ta mig ur det här. Nån dag ska jag kunna se mig själv i spegeln och känna att jag duger. Och verkligen mena det.. Nån dag ska jag älska mig själv..

 

 

 

Am I alone with the thoughts that I have?

I'm afraid that I'm scared of  myself

Am I the only one to doubt who I am?

Wish I was someone else

 

Everytime I try to swim, it pulls me, pulls me deeper down

Everytime I  try to fly, it holds me, holds me to the groud

 

It tells me I'm a freak, drains me, the monster inside of me

Freak

Save me

The enemy is inside of me

 

Would be easier to fight someone else than the war I fight within

It's  impossible to hide from yourself

Where do I begin?

Everytime I dare to dream it wakes me, wakes me with a cry

Everytime I  dare to love it hates me, hates me 'til it dies

 

It tells me I'm a freak, drains me, the monster inside of me

Freak

Save me

The enemy is inside of me

 

Screaming, laughing, the voice is inside my head

Freak, silent echo inside  my head

Love me, can you even love at all show me,

show me what I ought to  know

Mirror, mirror mirror on the wall tell me, tell me that I'm  beautiful

 

It tells me I'm a freak, drains me, the monster inside of me

Freak drains me the monster inside of me

Freak

Save me

The  enemy is inside of me

It tells me I'm a freak

 

Vi har förlorat en fantastisk skådespelare och komiker.

Robin Williams var verkligen något utöver det vanliga. Hans insatser i "good will hunting" och "Patch Adams" var fantastiska.

 

Jag tycker det är så vansinnigt tragiskt att ännu en människa har förlorat kampen mot det mörka som gror inombords. Känd eller ej, men det gör ont att läsa att en människa inte orkat mer. Att kärleken inte har räckt till.

 

Jag hoppas du funnit ro..

 

 

Gamla spöken, fjärilar i magen, oro, förväntansfull.. Fastnar i det gamla, men drömmer om framtiden..

Råttor krafsar i bröstet..

 

 

Paranoid, tillfreds..

Det är jobbigt att leva i ytterligheterna..

 

 

Ligger apatisk i soffan, dagdrömmer..

Hjärnan går på högvarv..

 

 

Drömmer mycket och jobbigt. Vaknar ofta av att jag gråter.

Självförtroendet vacklar.. Varför sa jag så..?

Ser ljust på framtiden.. Förhoppningar om ett nytt kapitel i livet..

Jag är jag, och ingen är så bra på att vara mig som jag är..