Fröken Svår

Satt just i duschen.. Rakade benen, trots att jag egentligen inte får då det är mindre än en vecka kvar till operation nr 1.. Lyssnade på sommarpratarna, Kristian Gidlund.. Lyssnade, återigen, på hur han berättade om livet han inte kommer få. Om hans framtida barn som inte kommer få finnas. Hur en vidrig sjukdom sakta men säkert tog över hans kropp. Hur han förlikade sig med tanken på att hans sista dagar är räknade. Att han levde på övertid. Hur han "dödsstädade" för att hans familj skulle slippa ta hand om hans prylar, hur han sa farväl till alla och hur mycket han älskade dem.

En ensam tår rullade sakta nerför kinden när programmet var slut. Kristian, som jag uppskattade som musiker och som skrev så starkt om det som inte borde få finnas, finns inte mer.

 

"Jag lever på lånad tid.."

 

Gör inte vi alla det? Alla våra dagar är räknade, diagnos eller ej. Men varför tar man då så mycket förgivet?

 

Den utan skuld ska kasta första stenen sägs det ju, så därför är jag egentligen helt fel person för att propagera för carpe diem och allt det där.

Har tillbringat så många dagar i fosterställning och önskat att allt var över. Var som bekant även inlagd på psyk en sommar av just den anledningen.

Fast det gör mig kanske till helt rätt person? 

 

Jag är en levande paradox.. För trots att jag kan önska att det vore över när jag mår som sämst så har jag en fruktansvärd dödsångest.. Eller är det kanske rent av livsångest? 

Alla planer, alla drömmar.. Allt det där man ska göra när man fått lön, när man har semester, medan man är ung, medan man kan.. Det glider ur händerna..

Jack the riper flåsar mig i nacken och jag gör ändå inte slag i saken. Vågar inte ta språnget. Vågar inte leva.

Kanske är jag bara en liten lort?

 

Jag måste bli bättre på att omfamna lyckan, att hitta den i vardagen. Att våga stanna upp och njuta av vad jag har istället för att drömma mig bort. Jag måste våga se att jag har lyckan i mina händer.

Framför allt så måste jag sträcka på mig och omfamna den jag är. Klappa mig själv på axeln och våga se att jag duger som jag är. 

 

Så vad ville jag med det här? Framför allt så vill jag ge mig själv en spark i röven.. För helvete Maria, livet är för kort. Lagt kort ligger, gå vidare. Sluta vara så förbannat rädd och lyssna på magkänslan, du vet ju att den alltid leder dig rätt! Vill du att saker ska förändras måste du börja med dig själv. Sluta vara en liten lort och våga göra de saker du drömmer om.

 

Jag ska försöka göra som Kristian uppmanade oss alla att göra. Sluta stressa så förbannat. Det enda det har gjort för mig är att jag har så otroligt svårt för att komma till ro när jag ska sova. Det håller inte.

Jobbet ska lämnas i dörren som stängs bakom mig efter avslutat pass. Jag ska försöka prata istället för att grubbla.

Jag ska försöka vara mig. Maria lort Karlsson