Fröken Svår

Att gå från att sväva på små moln till att kraschlanda i limbo är något jag aldrig kommer vänja mig vid.

Är som att  en del av mig inte står ut med att jag är lycklig. Att jag har hittat ljusglimtar. 

 

De sista dagarna har varit några av de tyngsta någonsin. Ilska och besvikelse har frätt djupa sår. Jag vet att det inte hjälper att vara arg. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. 

Men att se någon man älskar förstöra för sig själv och de som står närmast.. Det är hjärtekrossande.

 

Om du bara visste hur länge jag har längtat efter att få höra att du faktiskt bryr dig. Att du oroar dig för mig. Att jag betyder något. 

Men så använder du min längtan mot mig för att jag ska förlora mark, ta ett steg tillbaka så du kan tvinga mig till reträtt. 

Det är nog det värsta du någonsin gjort. Jag kan förlåta allt det andra, men inte detta. 

Det fick mig att sikta mot strupen. Att säga hårda ord som jag visste skulle göra ont, sitta som ett törne i ditt inre.

 

Jag kan vara trevlig framöver, hålla god ton. Men inte mer. Jag orkar inte se på mer. Se förfallet. För jag går snart sönder. 

 

Jag hoppas att du byter riktning. Att du kommer tillbaka. Att vi ska finna varandra igen bland de dunkla vrårna.

För vi är inte så olika förstår du. Hjärtat i handen, känslorna på utsidan. En ständig  känsla av otillräcklighet. En värkande själ och en längtan efter att någon ska våga se det onda.

Jag förstår. Men jag kan inte göra det åt dig. Det är en resa du måste göra själv. Jag kommer finnas med dig varje steg. Men tills dess...