One step closer..
Är nästan där.. Men ändå inte.. Men ett steg närmare..
Stör ihjäl mig på mig själv.. Varför? För att jag stör mig på små saker och gnäller över dem jämt..
Är ostabil these days.. Humöret pendlar som en jävla jojo.. Det tär verkligen.. Sover dåligt.. Bävar för det som komma skall.. Är inte ännu så varför grämer jag mig redan nu??
Kommentarer, pikar, saker som är sagda trots att de inte är uttalade, självdestruktivitet.. Hjärnan går på högvarv..
Allt jag säger, gör och tänker sönderdissikeras..
Varför sa jag så?? Varför gjorde jag så? Hur kan jag tänka så??
Spöken från förr besöker mig.. Tänk hur mycket en enda person kan sabba för en.. Lättade på asken med de minnena i fredags.. En ask som jag verkligen har försökt att gömma för mig själv.. En ask fylld av sorg och ilska.. En ask där självhatet kommer ifrån..
Orden som finns där i har sårat mig mer än något annat.. Psykisk misshandel, ja det kan man lugnt säga..
Det har gått så många år men spåren finns kvar.. Jag försöker att minnas de ljusa stunderna, men inser ganska fort att det finns inga.. De har fallit i glömska..
Dagens läxa gott folk.. Ett ytligt sår läker, kanske blir det ett ärr.. Men psykiska sår bär man alltid med sig..
Ta hand om varandra, välj era ord och handlingar..
